Fokus på att skapa

Under min utbildning i Danmark, så var en utav de viktigaste sakerna jag fick lära mig att ; det jag fokuserar på, växer. Om det så är en negativ tanke "ingen tycker om mig", eller en positiv tanke "mina vänner uppskattar verkligen mig och jag gör skillnad".

Det här att bli medvetna om vad vi tänker, är väldigt modernt i dagens samhälle. Det finns en uppsjö utav coacher och alternativa terapier som poängterar just "Du blir vad du tänker". Det kan inge både hopp, och skuld, beroende på hur man ser det. ;)

Det finns inget rätt eller fel här. Det är viktigt att veta att vi alla gör vårt bästa, alltid. En negativ tanke behöver inte vara något dåligt. Tusentals tankar far ju igenom vårt huvud dagligen. Flera av dessa mer eller mindre omedvetna.

Personligen har jag lagt märke till många tankar som inte har hjälpt mig framåt, de sista dagarna.
Tankar som gör att jobbet känns tungt bl.a. Så idag tog jag mig en närmare titt på vad dom tankarna står för.
Vad ger dom mig? Får dom mig att må bättre eller sämre?
"Det är omöjligt att tjäna pengar". (Är det sant?) Och hur hjälper det mig att bli bättre på jobbet?

I stället skrev jag en lista idag, för att flytta fokus från det "negativa" till vad det är jag egentligen önskar.
Det kan vara ett mål, att jag ska tjäna x000 kr i snitt inom en viss tid.

Det kan handla om att rent konkret skriva ned vad jag önskar göra med min tid (om jag ofta är stressad).
I stället för att klaga på att jag inte har tid, planera in skogsutflykter, meditation eller vad som nu önskas.

Är allting bara trist och grått? Planera in mer musik, skratt, humor!

En av de viktigaste sakerna är att jag önskar mer tid med barnen. Att rent konkret hitta sätt att få mer tid
med dom, gör att jag faktiskt mår bättre. Det blir lättare att fokusera på jobbet, som får en helt annan mening. Jag jobbar, tjänar pengar, och kan sedan unna mig själv att njuta av livet tillsammans med mina små.
Kanske en resa?

Så allting hänger ihop. Och för mig är det viktigt att flytta fokus från "vad är problemet" till: "vad är lösningen"?

Så klyschigt. Men ack så användbart!! Hela kroppen känns annorlunda när fokus flyttas. Det inger hopp.

/Anneli

Tillbaka till lugnet

Igår åkte jag med en väninna till landet, för att hämta andan. Det var en timmes bilfärd och vägen dit var fantastisk vacker, trots att träden fortfarande gapar tomma i väntan på löven.

Vi kom fram till det gamla huset, som är från 1800-talet och min väninna har inrett så vackert i gammal, lantlig stil. Alldeles tyst var det, bortsett från glada fåglar som kvittrade ikapp i skogen. Ahhhh!!! Vilken känsla att få andas. Öronen värkte då dom letade efter ljud som inte fanns. Inga bilar, inga maskiner, inga flygplan som surrade på himlen.

Vi satt i solen och åt soppa och knäckebröd. Lite kaffe och choklad till efterrätt. En katt som vågade sig fram och strök sig kring våra ben, och sedan fick lapa kall mjölk från tallrik som låg i gräset.

Känslor och tankar kring en svunnen tid. En tid, då det knappt fanns el eller rinnande vatten. En tid innan våra gator kantades av asfalt och höghus i betong. Innan det fanns ordnade parker. En tid där vi levde nära naturen och badade nakna i insjön, medan hönsen pickade på gården.

Jag hittade tillbaka till mig själv, där ute på landet. Fylldes av kraft och lugn inombords. Jag blev påmind om hur viktigt det är att se till att få det jag behöver. Jag vill inte tvingas in i ett samhälle av stress och jäkt. Jakten på fler saker, mer tid. Illusionen. Jag tar tillbaka min kidnappade hjärna och lyssnar inåt. Vad behöver jag? Vad mår jag bra av? Vad vill och kan jag ge?

Det var en magisk dag. Tack för det, I.
Tack för gåvan du gav.

Kärlek,
A

Att värdesätta det lilla i livet

Livet rullar på. Jag fann en klok bild med texten "Njut av de små sakerna i livet, för en dag kommer du se tillbaka, och upptäcka att det var de stora/viktiga sakerna."

Jag hälsade på en vän idag, och på väg hem tog jag fel i rondellen. Jag höll på att köra mot huset, av gammal vana. Först blev jag lite full i skratt, i nästa stund sorgsen. Att inte få åka och pussa mina barn godnatt, blev en sorg. Och jag inser mer och mer vad jag saknar, och vad som är viktigt för mig.

Att krama mina barn. Att höra dom skratta. Att busa med dom i stället för att städa. Vi vet alla det här, men ändå lever vi som om vi vore odödliga. Klagar på tiden som försvinner.

Jag känner tacksamhet över att få chansen, att uppskatta det jag har mer och mer. Familj och vänner blir enormt viktiga för mig. Jag försöker att bli bättre på att visa hur mycket människor betyder för mig. Att uppskatta de små sakerna. Och komma ihåg att jag måste välja, vad jag vill ha ut av mitt liv. Välja fokus.

Ta ingenting för givet. Var tacksam. Lyssna in och betrakta världen, som vi fick i gåva då vi föddes. Upplev allt.
Kärlek
A.

Morgonens fokus

Jag vaknade tidigt och kände oron i magen. Hur har barnen det? Hur mår dom av allt detta?
Barnen, som kanske inte har ord att uttrycka eller förstå det som händer? Jag hade inte tänkt att skaffa
barn för att sedan leva utan dem, på deltid. Ångest...finns knappast i mitt ordförråd längre, men för att använda ett generellt och allmänmänskligt uttryck så var det ångest som kändes i bröstkorgen och i magen.

Så fort jag har vaknat till så plockar jag upp mina tankar, och väljer att fokusera på allt det som är bra.
På allt jag är tacksam över. Och att barnen har båda sina föräldrar. Jag finns ju här mer än någonsin.
Ett litet samtal bort bara! Fem minuters promenad. Och ett av mina barn behöver bara hinta om sin saknad, så finns jag där för att tala om hur mycket jag älskar dom.

Dom vet. Dom har det bra. Det är jag som ska vänja mig vid vad jag ska göra av mig själv, då jag inte har dom rent fysiskt hos mig. Den här helgen är min fina lillasyster här. Och idag ska vi ut på skattjakt.

Solen skiner idag också.
Kärlek

A.

Hemma

Nu sitter jag och skriver mitt första blogginlägg ifrån mitt och barnens nya hem.
Hela lägenheten fick ett rejält ansiktslyft efter helhetsrenoveringen. Solen skiner in genom
vardagsrumsfönstret och det är lugnt och stilla, både i själ och rum. Barnen är hos sin pappa i helgen, och min syster kommer hit och gör mig sällskap. Det ser jag fram emot.

Det har hänt otroligt mycket den senaste tiden, och det är skönt att äntligen vara på plats.
Det känns som jag har fått landa lite. Jag tog mig ett varmt bad på morgonen och kände mig, trots
allt som hänt väldigt lyckligt lottad. Tacksam, för det jag har och chansen att få skapa nytt. Att vi har haft modet att gå vidare och göra det bästa för barnen.

Åren i Danmark har lärt mig otroligt mycket om mig själv, och världen. Jag har verktyg att ta till när det stormar och har använt mig av dem dagligen senaste veckorna. Andning, meditation, CD-skivor, vänner,
ta emot stöd osv. Det går att komma igenom det som kan kännas omöjligt ibland. Vi har oanade krafter inom oss.

En av mina favoritbilder. Behöver nog inhandla lite blommor ...

Välkommen hem.

Våga

Jag ska försöka vara lite mer personlig och utlämnande än jag normalt brukar vara här. Jag är ju trots allt en ganska modig kvinna. *ler lite*
Tro mig, jag levererar minst ett gapskratt om dagen, så jag har det ganska okej trots allt.
Men, det är mycket nu. Sjukdom och elände. Sprängande huvud, öron, feber. Flytten närmar sig
med stora steg. Studierna har blivit lidande och jag släpar snart en resväska med rest-tentor och rest-rapporter.

Ja, för barnen behöver mat och kärlek. Och jag orkar inte med allt. Jag håller på att ta farväl, på mitt sätt.
Rum för rum. Och letar alltifrån tv-apparat till ljuskällor och möbler. Läser på om bästa Internetleverantören,
och funderar på hur jag ska få ihop saker. Mitt i allt det, ringer min mamma, efter åtta månaders total tystnad.
Nej, hon har det inte bra. Jag undrar alltid om det är sista gången vi hörs av...

Ingenting har gått förlorat. Allting finns kvar i minnet, i hjärtat. Separationer innebär inte bara avslut.
Det är också början på något nytt, förhoppningsvis något bättre. Vänskap.

Angående vänskap, så är det märkligt hur tyst det har blivit från vissa vänner. Jag gissar att jag inte
är lika rolig nu, då jag går igenom en "livskris". Skillnaden är att jag inte orkar ringa, och jag kräver inte mycket av min omgivning heller. Många vet kanske inte hur dom ska reagera, vad dom ska säga. Andra vill inte se eller möta det som väcker saker i dom själva. Det är lite synd, för jag kan få en känsla av att dom väljer bort mig, när jag behöver dom som mest. Jag kan bara vara den jag är. Ibland ledsen. Ibland glad och sprudlande med massa energi. Små ord, ett litet mail, ett kort samtal gör sån stor skillnad. Glöm inte detta, om någon läser det här. DU gör skillnad med bara en liten gest. Även om den andra personen i fråga kanske inte ens hör av sig. Medmänsklighet.

Jag ska inte glömma dom som stöttar på olika sätt. Jag är otroligt tacksam. Tack för stöd och uppmuntran.
Jag finns här.

/A

Ett nytt hem

Om man mår bra på insidan, kan man också hantera utsidan bättre.
                                                                                ~Anneli~

Jag försöker leva utifrån att min kropp är mitt hem. Det är det första hemmet jag måste ta hand om, för att kunna trivas på andra ställen. Jag tar hand om mig själv, genom mycket medveten närvaro, och att skilja på kroppsensation, tanke och känsla. Mycket Mindfulness alltså.

Snart ska jag också börja skapa ett nytt hem, i det yttre. Jag och barnen har fått en lägenhet, där vi får varsitt sovrum. Det ska målas om och tapetseras, golv ska slipas, köksluckor målas osv. Jag känner mig lyckligt lottad trots allt. Jag känner mig trygg och lugn, och stark. Jag väljer, hur jag tänker kring skilsmässan, flytten och hur allt ska bli med barnen. Ingen mår bättre av att jag gräver ner mig, eller målar upp allt i svart. (varken i mitt inre hem, eller på väggarna i mitt nya hem).

Jag lämnar en bild jag har burit på, som jag gillar väldigt mycket. Så här skulle jag kunna tänka mig stilen i vardagsrummet. Vackert? Något nytt väntar...

/A