Våga

Jag ska försöka vara lite mer personlig och utlämnande än jag normalt brukar vara här. Jag är ju trots allt en ganska modig kvinna. *ler lite*
Tro mig, jag levererar minst ett gapskratt om dagen, så jag har det ganska okej trots allt.
Men, det är mycket nu. Sjukdom och elände. Sprängande huvud, öron, feber. Flytten närmar sig
med stora steg. Studierna har blivit lidande och jag släpar snart en resväska med rest-tentor och rest-rapporter.

Ja, för barnen behöver mat och kärlek. Och jag orkar inte med allt. Jag håller på att ta farväl, på mitt sätt.
Rum för rum. Och letar alltifrån tv-apparat till ljuskällor och möbler. Läser på om bästa Internetleverantören,
och funderar på hur jag ska få ihop saker. Mitt i allt det, ringer min mamma, efter åtta månaders total tystnad.
Nej, hon har det inte bra. Jag undrar alltid om det är sista gången vi hörs av...

Ingenting har gått förlorat. Allting finns kvar i minnet, i hjärtat. Separationer innebär inte bara avslut.
Det är också början på något nytt, förhoppningsvis något bättre. Vänskap.

Angående vänskap, så är det märkligt hur tyst det har blivit från vissa vänner. Jag gissar att jag inte
är lika rolig nu, då jag går igenom en "livskris". Skillnaden är att jag inte orkar ringa, och jag kräver inte mycket av min omgivning heller. Många vet kanske inte hur dom ska reagera, vad dom ska säga. Andra vill inte se eller möta det som väcker saker i dom själva. Det är lite synd, för jag kan få en känsla av att dom väljer bort mig, när jag behöver dom som mest. Jag kan bara vara den jag är. Ibland ledsen. Ibland glad och sprudlande med massa energi. Små ord, ett litet mail, ett kort samtal gör sån stor skillnad. Glöm inte detta, om någon läser det här. DU gör skillnad med bara en liten gest. Även om den andra personen i fråga kanske inte ens hör av sig. Medmänsklighet.

Jag ska inte glömma dom som stöttar på olika sätt. Jag är otroligt tacksam. Tack för stöd och uppmuntran.
Jag finns här.

/A

Ett nytt hem

Om man mår bra på insidan, kan man också hantera utsidan bättre.
                                                                                ~Anneli~

Jag försöker leva utifrån att min kropp är mitt hem. Det är det första hemmet jag måste ta hand om, för att kunna trivas på andra ställen. Jag tar hand om mig själv, genom mycket medveten närvaro, och att skilja på kroppsensation, tanke och känsla. Mycket Mindfulness alltså.

Snart ska jag också börja skapa ett nytt hem, i det yttre. Jag och barnen har fått en lägenhet, där vi får varsitt sovrum. Det ska målas om och tapetseras, golv ska slipas, köksluckor målas osv. Jag känner mig lyckligt lottad trots allt. Jag känner mig trygg och lugn, och stark. Jag väljer, hur jag tänker kring skilsmässan, flytten och hur allt ska bli med barnen. Ingen mår bättre av att jag gräver ner mig, eller målar upp allt i svart. (varken i mitt inre hem, eller på väggarna i mitt nya hem).

Jag lämnar en bild jag har burit på, som jag gillar väldigt mycket. Så här skulle jag kunna tänka mig stilen i vardagsrummet. Vackert? Något nytt väntar...

/A

Skilsmässa på gott och ont

Jag hade aldrig tänkt att gå igenom en skilsmässa. Det var ungefär som cancer, eller någon annan svår sjukdom. Det drabbar inte mig. P och jag är vänner, och kommer göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Vi har inte pratat igenom allt i detalj. Det är ännu nytt och ganska overkligt. Men det värsta kaoset har lagt sig, och jag kan se ljuset i tunneln.

Det är många rädslor och negativa tankar som lätt kan ta överhanden. Jag är enormt tacksam för det arbete jag har gjort i Danmark, och för vänner som stöttar. Jag ska inte glömma bort, att jag inte behöver klara allt ensam. I februari väntar flytt, då jag skriver kontrakt på lägenhet nu i veckan.

Så mycket sorg. Ett avslut och en ny början. Så här är livet. Aldrig stillastående. Det som jag har lärt mig,
är att vi aldrig ska ta varandra för givet. Vårda relationerna, kommunicera. Men det är så dags nu...

Jag har det okej. Det finns inget alternativ. Men 15 år tillsammans är en lång tid.
/Anneli