Våga

Jag ska försöka vara lite mer personlig och utlämnande än jag normalt brukar vara här. Jag är ju trots allt en ganska modig kvinna. *ler lite*
Tro mig, jag levererar minst ett gapskratt om dagen, så jag har det ganska okej trots allt.
Men, det är mycket nu. Sjukdom och elände. Sprängande huvud, öron, feber. Flytten närmar sig
med stora steg. Studierna har blivit lidande och jag släpar snart en resväska med rest-tentor och rest-rapporter.

Ja, för barnen behöver mat och kärlek. Och jag orkar inte med allt. Jag håller på att ta farväl, på mitt sätt.
Rum för rum. Och letar alltifrån tv-apparat till ljuskällor och möbler. Läser på om bästa Internetleverantören,
och funderar på hur jag ska få ihop saker. Mitt i allt det, ringer min mamma, efter åtta månaders total tystnad.
Nej, hon har det inte bra. Jag undrar alltid om det är sista gången vi hörs av...

Ingenting har gått förlorat. Allting finns kvar i minnet, i hjärtat. Separationer innebär inte bara avslut.
Det är också början på något nytt, förhoppningsvis något bättre. Vänskap.

Angående vänskap, så är det märkligt hur tyst det har blivit från vissa vänner. Jag gissar att jag inte
är lika rolig nu, då jag går igenom en "livskris". Skillnaden är att jag inte orkar ringa, och jag kräver inte mycket av min omgivning heller. Många vet kanske inte hur dom ska reagera, vad dom ska säga. Andra vill inte se eller möta det som väcker saker i dom själva. Det är lite synd, för jag kan få en känsla av att dom väljer bort mig, när jag behöver dom som mest. Jag kan bara vara den jag är. Ibland ledsen. Ibland glad och sprudlande med massa energi. Små ord, ett litet mail, ett kort samtal gör sån stor skillnad. Glöm inte detta, om någon läser det här. DU gör skillnad med bara en liten gest. Även om den andra personen i fråga kanske inte ens hör av sig. Medmänsklighet.

Jag ska inte glömma dom som stöttar på olika sätt. Jag är otroligt tacksam. Tack för stöd och uppmuntran.
Jag finns här.

/A