(mig blir man inte av med i första taget nämligen)
Hade tid hos hårfrisören idag. Kom på att cykeln inte var hemma, och bussen hade gått. Fick låna cykel av grannen och sadeln var väl lite låg för mina långa, vackra ben. Jag cyklade fram i vild fart, redan försenad innan jag kommit upp på cykeln. Stod upp i backarna.
Väl framme höll jag på att svimma och allt snurrade. Jag tänkte "bara jag inte svimmar HÄR mitt på trottoaren, jag måste i alla fall ta mig in till frisörsalongen". Djupa andetag. ...
Jag stapplade in på salongen och slog mig ned i första bästa stol, en kvart försenad. Sen öste jag ur mig: "jag håller på att svimma och jag har glömt äta frukost...och jag vet inte varför jag aldrig kommer i tid" typ.
*garvar*
Det är jag det, i ett nötskal. Som en levande Mr Bean, fast mer feminin (eller?)
Jag skrattar ofta åt mig själv, nu på äldre dar *hostar*. När det sved som mest i halsen i uppförsbackarna så tänkte jag "Gud så vackert det är" medan jag såg löven falla från träden.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar